På olika håll och vid varierande tillfällen hade tankar förts fram på att göra en dramatisering av de händelser som utspelade sig i Loshult sommaren 1676. Under hösten 1999 tog länsregissör Görgen Olsson vid Regionteatern Blekinge Kronoberg kontakt med Älmhults kultursekreterare Inger Arvidsson och hennes kollega i Osby, Sara Henriz, för att diskutera deras idé om en dramatisering av Loshultskuppen, i samverkan med kommunerna Älmhult och Osby. Vid de fortsatta diskussionerna framkom namn på ett antal personer som på olika sätt kunde tänkas ha intresse av ett projekt av detta slag. Under 2000 hölls sedan ytterligare möten för att diskutera på vilket sätt och under vilka förutsättningar idén skulle kunna bli verklighet. Närvarande vid dessa träffar var bl. a företrädare för de båda kommunernas skolor, hembygdsföreningar, lokalrevyer och amatörteaterföreningar, kommunpolitiker samt näringslivssamordnare.

Den ideella föreningen Kuppmakarna bildades

Då intresset för projektet Loshultskuppen 2002 visade sig vara stort från många håll tog de båda kultursekreterarna initiativ till bildandet av en ideell förening. Denna skulle driva projektet vidare i egen regi men i ett nära samarbete med Älmhults och Osby kommun, kommunernas övriga föreningar och skolor, samt näringsliv, och med stöd av Regionteatern i Kronoberg. I mars 2001 bildades den ideella föreningen Kuppmakarna, med de båda kultursekreterarna som adjungerande ledamöter.

Urpremiären av Loshultskuppen 2002

Efter det att den ideella föreningen Kuppmakarna bildades och efter mycket och hårt arbete från och med hösten 2000 kunde Loshultskuppen framföras för första gången sommaren 2002 som en stor amatörteaterföreställning med en kärna av professionella teaterarbetare.

Görgen Olsson regisserade och skrev även manus tillsammans med Dag Norgård och Freddie Lindqvist. Totalt gavs 10 föreställningar inför fullsatta läktare med omkring 100 engagerade människor såväl på som runtomkring och bakom scenen och urpremiären blev en total succé. Sammanlagt sågs föreställningarna av 4500 personer!

Loshultskuppen framfördes på en utomhusscen vid Loshults skyttepaviljong inte långt från Loshults kyrka, dvs. på historisk mark. Projektet kunde genomföras tack vare en hårt arbetande och engagerad styrelse med underliggande arbetsgrupper och tack vare stöd från Osby och Älmhults kommun, Regionteatern Kronoberg och Region Skåne. Man fick också ett stort stöd från från kultur-, fritids-, och utbildnings-nämnden i Osby och Älmhult samt hembygdsföreningar och teaterföreningar i trakterna. Teaterföreningen Kuppmakarna fick Osby kommuns kulturpris på 10 000 kronor för teaterproduktionen Loshultskuppen 2002.

Efter succén med Loshultskuppen 2002 väcktes tankegångarna om att än en gång få dramatisera  Lushultskuppen i en ny uppsättning. Ett nytt projekt startades upp och succén från 2002 upprepades sommaren 2004 i en nypremiär av Loshultskuppen.

Bengt Larsson regisserade

Med omarbetat manus och regi av Bengt Larsson och med nyskriven musik av Anders Lindström spelades Loshultskuppen åter för fullsatta läktare. Över 4000 personer såg de tio föreställningarna!

Publik

Publiktillströmningen kom från de involverade kommunerna Osby, Älmhult och Östra Göinge och länen Småland och Skåne samt från de turistgrupper som vistas i trakten under perioden.

Kringarrangemang

I samband med föreställningarna genomfördes en rad kringarrangemang, samtliga i stormakts- och snapphanetidens anda: servering, hantverksmarknad, utställningar, musikaliska framföranden, gycklarspel osv. På så sätt blev Loshultskuppen 2004 ett sommaräventyr för såväl unga som gamla.

Stärkta av framgångarna med Loshultskuppen 2002 och 2004, föddes i Kuppmakarstyrelsen idén om att få framföra något helt nytt och spännande på utescenen i Loshult sommaren 2007. Vi var överens om att en nysatsning skulle bygga på principer som tidigare slagits fast, nämligen att fortsätta med historiskt intressanta uppsättningar med anknytning till trakten kring Loshult. Speciellt fokus skulle riktas mot problem som utspelas mellan människor i en gränsbygd.

Kuppmakarnas Förrädarland

Efter kontakter och diskussioner med initierade inom teatervärlden fastnade styrelsen så småningom för ett förslag från Bengt Larsson, som vi hade ett gott samarbete med under uppsättningen av Loshultskuppen 2004. Vilhelm Mobergs roman Förrädarland hade inte bearbetats för teater. Efter kontakt med Colombine Teaterförlag, som hanterar Mobergs rättigheter, lyckades vi köpa loss uppföranderätten. Föreningen hade därmed den unika möjligheten att göra teater av Förrädarland. Bengt Larsson skrev manus och regisserade. Anders Lindström skrev musiken. Urpremiären var i Loshult sommaren 2007.

Förrädarland är en berättelse om gränsbönderna som förrådde kriget, för fredens skull. De bodde på gränsen mellan Skåneland och Småland, som också var gräns mellan Sverige och Danmark. De ville leva ifred med sina grannar, vänner och släktingar på andra sidan gränsbäcken. Varje gång en dansk eller svensk krigshär passerade, utsattes gränsbygdens folk för våldsamma prövningar. Berättelsen utspelar sig kring 1520-talet, då Gustav Vasas maktutövning inte tillät att gränsbönderna hade kontakt med ”fienden” på andra sidan. Därför tvingades de i lönndom fortsätta hjälpa varandra som goda grannar. De slöt egna, hemliga fredsavtal för att visa att de ville stå utanför kriget om de danska och svenska kronorna. De betraktades därmed som förrädare och straffades därefter.

Mobergs sista roman

Förrädarland blev Vilhelm Mobergs sista roman. Han skrev den 1967.

Kuppmakarnas Stormvarning

Efter uppsättningarna Loshultskuppen 2002 och 2004 samt Förrädarland 2007 var det kuppmakarstyrelsens absoluta ambition att gå vidare med ytterligare satsningar med samma inriktning som Loshultskuppen 2002 och 2004.

Med detta som bakgrund satsade Kuppmakarna 2009 på en uppsättning av Stormvarning utifrån Harald Johanssons roman Snapphanarna, med Agnetha Larsson som manusförfattare och regissör. Stormvarning hade nypremiär i midsommartid 2009.

Stormvarning är en berättelse om gränsfolket som förrådde kriget, för fredens skull.

Harald Johnssons Stormvarning

Stormvarning bygger på Harald Johanssons roman Snapphanarna och i romanen skildras, förutom krigen mellan danskar och svenskar, även snapphanarnas framfart och del i gränsfejderna. Harald Johansson var själv en snapphanebygdens son, född och uppvuxen i Broby i Östra Göinge kommun. Snapphanarna har en gång tidigare dramatiserats under namnet Stormvarning, då i hembygdsparken i Broby, med Agnetha Larsson som manusförfattare och regissör. Teaterföreningen Kuppmakarna gav Agnetha Larsson uppdrag att bearbeta tidigare manus samt att också regissera en ny uppsättning av Stormvarning med nypremiär på uteteaterscenen i Loshult i veckan efter midsommar 2009. Stormvarning uppfördes med 8 föreställningar på utescenen i Loshult och med 2 föreställningar i hembygdsparken i Broby.

Efter uppsättningarna av Loshultskuppen 2002 och 2004 samt Förrädarland 2007 och Stormvarning 2009, var det Kuppmakarstyrelsens ambition att gå vidare med ytterligare satsningar, där inriktningen var att fortsätta med teaterverksamheten i Göingebygden och vartannat år uppföra historiska uppsättningar med anknytning till trakten.

Eld i berget är en dramatisering av jakten och brytningen av den svarta diabasen. En mytomspunnen men också mycket viktig industriell epok i Göingebygden, från början och fram till mitten av 1900-talet.

Med detta som bakgrund satsade Kuppmakarna på en uppsättning av Eld i berget utifrån Artur Strids skildring av stenhuggarlivet i Göingebygden och regi av Agnetha Larsson. Spelplatsen var denna gång vid Bygdegården i Lönsboda. Som vanligt var det premiär vid midsommartid 2011

Kuppmakarnas sommarteater 2011

Eld i berget vill i dramatikens form skildra livet kring en viktig industiell epok i nordöstra Skåne. Man var på jakt efter den svarta, hårda diabasen som fanns i jorden här uppe. För tusentals miljoner år sedan rämnade jordskorpan och svart magma trängde fram. Det skulle bli vår tids diabas.

Brytningen inleddes på 1880-talet och var mest intensiv före, mellan och efter världskrigen. Den största delen gick på export. Än idag är den svarta diabasen eller ”det svarta guldet”, som den ibland kallas för här i Göingebygden, intressant för stenindustrin om än i minde omfattning jämfört med efterkrigstiden.

Industrin krävde i sin början mycket arbetskraft. Idag gör fem man det som femtio man gjorde vid 1900-talets början. Många människor strömmade till. I det lilla samhället Gylsboda, där Eld i berget utspelas, jobbade ca 400 man i berget. Det kom många vana arbetare från stenindustrin i Bohuslän och Västergötland. Samtidigt anställdes mycket folk från trakten. Mötet mellan hembygdens folk och de främmande är intressant att skildra i dramatikens form.

Främlingarna var ofta ungkarlar eller hade lämnat sina familjer hemma. Det blev problem med sprit, uppträden och våldsamheter. Som motvikt organiserades fackföreningar, frikykro- och nykterhetsrörelser. Det var slut med lugnet på landet och det moderna industrisamhället bröt fram.

Om detta och mycket annat handlar teaterstycket Eld i berget. Det hårda livet, allvaret och andligheten blandas med humor och burleskerier, och dialogen lättas upp med musik och sång.

Eld i berget bygger på Artur Strids manus med samma namn. Artur Strid föddes 1937 och växte upp i Hökön, ett litet samhälle i norra Skåne nära gränsen till Småland. Fadern arbetade i stenhuggeriet, så det mesta i Arturs skildring bygger på den verklighet han växte upp i. Artur följde dock inte i faderns fotspår utan fick förmånen att läsa, och han tog studentexamen i Älmult och läste sedan in en filosofie magisterexamen vid Universitetet i Lund. Artur verkade sedan som lärare i Älmhult och Osby och blev så småningom även rektor i Osby.

Artur Strid har under många år varit engagerad i hembygdsrörelsen genom Skånes hembygdsförbund och har medverkat i förbundets årsböcker. Artur Strid begåvades också 2004 med Osby kommuns kulturpris.

Verkligheten är underbarare än dikten – om man väljer ut rätt del av verkligheten. Bakom teaterstyckets titel finns berättelsen om en stark och modig kvinna som vågar dra sin man inför rätta för att han inte kan fullgöra sina skyldigheter i sängen. På 1600-talet är en stor barnaskara den pensionsförsäkring, som tryggar ålderdomen. Niklas, hennes man, kräver kärlek av sin hustru Una för att alstra barn, svärmor Elna beklagar sig ständigt över hans oförmåga, prästen försöker medla och får diarré och fattighjonet Tage drömmer sig tillbaka till ungdomens erotiska äventyr. En vanlig dag i köket, med andra ord. Pjäsen utspelar sig i mitten av 1660-talet då Göinge nyss blivit svenskt, med allt vad det innebär av konflikter och starka känslor. Utescenen vid Helge å lämnar plats för bataljer med svenska militärer, snapphanar och rymlingar, lika dramatiska som den tidens vardag. Andra akten utspelar sig i tingsrätten och här faller domarna, friande och fällande. Det stora folknöjet är att dra varandra inför rätta, ingen orätt är för liten, ingen skam är för stor och varje loppa är av vikt inför den enväldige domaren. Till slut är det dags för ”Provincial Doctoren, höglärde herr Hans Roslin” att besiktiga Niklas redskap för att domaren ska fatta rätt beslut om Unas framtida lycka. Det blir en lycklig skilsmässa, men ändå så fel. För en del…

Hela historien bygger på gamla rättegångsprotokoll och är därmed sann. Fast en del kanske aldrig har hänt!

Una fick sin skilsmässa från sin oduglige man och hon måste lämna sin gård. Efter några års kringsflyttande med sin bitska mamma hör hon talas om en ogift karl i Loshult. Han är hejdlöst rik och ryktet säger att han vad med om Loshutskuppen och stal en hel vagnslast pengar. Det bryr sig inte Una om, hon har ett enda intresse och det är att bli ”på det viset”, gravid med sin nye man, Kresten. På bröllopsnatten lyckas de få till det, men halleda sånt spektakel det sedan blev. Turerna blir många när fattighjonet Tage får tag i brännvinsflaskan, prästen, klockaren och alla grannar blir inblandade. Hemska sanningar kommer i dagen och tre snapphanar, de berömda Ugleherarna, lyckas ta sig in och plundra Krestens hus. Andra akten förflyttas till tingsrätten och nu ska alla som varit med och plundrat Karl XI’s krigskassa stå till svars inför överheten. Alla anklagade visar upp en omåttlig uppfinningsrikedom när det gäller att förklara varför de har så mycket pengar och snart visar det sig att rikedom leder till lögn, sanning till bedrägeri, eller kanske är det tvärtom…

Trots all dramatik slutar pjäsen lyckligt, inte minst för Una som till slut får sin belöning och alla anklagade blir friade från dödsdomarna.

Under uppbyggnad

Under uppbyggnad